Maria Björklund |
måleri, teckning, grafik |
Hon var på väg mot en trygg framtid som bibliotekarie. Men om morgnarna orkade hon knappt ur sängen och dagarna saknade mening.
Så en kväll på bibliotekshögskolans fortsatt jeansfest tog hon på sig en utmanande svart långklänning. Hon hörde inte dit, hon var på väg nån annanstans.
-Sen sökte jag till alla konstskolor i hela Sverige.
Maria Björklund kom in på en folkhögskola i Gävle.
- Där bodde jag i kollektiv men blev snart utesluten för att jag aldrig passade några tider. Jag var alltid på skolan, jag hade så bråttom.
Alltför många år hade passerat innan hon valde rätt. Nu gällde det att hinna ikapp de som varit mer målmedvetna.
Efter bara ett år på folkhögskolan sökte Maria till konsthögskolan i Stockholm för första gången.
-När jag inte kom in ringde jag upp professorn och frågade varför. Han sa att jag måste jobba mer.
-Idag när jag tittar på mina bilder från den tiden förstår jag precis vad han menade, säger Maria med ett snett leende.
Vid tredje försöket kom hon in. Och hamnade på en skola med nästan uteslutande manliga professorer och mycket prat om strategier och vikten av att synas och göra karriär.
-Vi skulle aldrig ha några barn, nej usch! Konsten var allt.
-Jag saknade verkligen kvinnliga förebilder. Det finns ju konstnärer, som Siri Derkert, som hade flera barn och ändå var väldigt aktiva.
Maria fick dottern Maja för snart fem år sen. Visst stör barn koncentrationen, men de ger också en otrolig kraft, säger hon.
- Jag gjorde en jättemålning strax efter jag hade fött henne. Jag kände mig urstark.
Barnen disciplinerar föräldrarna också. Det går inte att drälla omkring och vänta på inspiration de få timmar som dottern är hemifrån.
-Jag målar koncentrerat tre dagar i veckan när Maja är på dagis. Allt annat, som tandläkarbesök och ärenden, förlägger jag till de andra två dagarna och tar henne med mig.
-Ibland känner jag mig som en myra som drar ett litet strå om dagen till stacken.
Å andra sidan ska det inte gå för fort att göra en målning färdig, säger Maria.
-Man måste följa med bilden. Tidigare, när jag hade för bråttom gjorde jag väldiga missar. Väntar man så blir det också roligare att arbeta. Jag utvecklas, kliver uppåt hela tiden.
Maria går upp i ateljén på vinden i huset i Svenstorp. Färgpigmenten står i små barnmatsburkar, tätt tätt. En affisch med Edith Södergrans ansikte sitter fasttejpad på väggen. Böcker om ikoner, gudinnor och antika myter trängs i bokhyllorna och ligger i travar på borden.
På golvet står en färgfläckig kassettbandspelare. Maria sätter på husguden van Morrison som nästan dränks av tåget som dundrar förbi. Byn delas av järnvägen som går mellan Simrishamn och Ystad.
På väggen har Maria klottrat: "Modern är helig". "Grekisk myt".
"Segraren är offret". "Den bergtagnas dotter".
-Det där sista är ur en saga om tomtar och troll som min pappa brukade berätta. Men allt hänger ju ihop. Prins hatt under Jorden är egentligen berättelsen om Amor och Psyche.
Maria beskriver hur hon "tar in allt". En staty i Berlin har hon rest ner och sett gång på gång. Det en huvudlös antik kropp som håller ett offerdjur i famnen. En bild av statyn sitter upptejpad bredvid en stor duk som är fäst med häftpistol direkt på väggen. Den föreställer en kvinna som håller något i famnen.
-Jag vet inte om det är ett barn. Vi får se.
Ibland flyttar också dagsnyheterna in i Marias bilder.
-Nyligen läste jag en notis om en mamma som räddat sitt barn från att ramla ner för ett stup men själv klarade hon sig inte.
- Jag grät. Den där starka bindningen...
Året när Estonia sjönk, Mattias Flink sköt vilt omkring i Falun och den polska färjan gick till botten målade Maria slutna, sorgsna ansikten..
Nu är de små tavlorna med inåtvända ansikten sålda och en stor nästan färdig målning av två kvinnor med en antydan till leenden i mungiporna täcker en halv vägg i ateljén. Som många av Marias kvinnogestalter, påminner de om antika statyer. Ofta är ansiktena halvt bortfrätta, knappt skönjbara.
De två kvinnorna är klädda i vida guldkjolar med små blomblad.
-De är väl inte för vackra? Det får inte bli för vackert, säger Maria oroligt.
De två guldkjolade damerna målade Maria efter att ha läst om en kvinnlig upptäcktsresande som redan på 1600-talet åkte ut i djungeln iklädd långkjol och målade.
-Jag ska göra en riktig kjol också av vax och torkade växter och sätta den på en skulptur. Jag samlar redan växter i mitt herbarium.
Bilden av de två kvinnorna är inte bara inspirerad av upptäcktsresanden. Den beskriver också systerskapet.
-Väninnor kan ju vara så tätt, så tätt, att det nästan inte finns nån hud emellan. Efter påsk reser Maria till en väninna som tillfälligt bor i Mexiko.
Resan betalas delvis av de 100 församlingsborna i den lilla byn Bolshög. De samlade in pengar för att kunna köpa två stora tavlor av Maria. Nu hänger de i kyrkan i Bolshög mitt på Österlen.
Hon fick också ett stipendium från Skånes Konstförening 1995 men flygbiljetten tär ändå på renoveringspengarna. "Det blir ingen ny spis i år".
Maria hittade sitt renoveringsobjekt i Svenstorp hösten 1990.
-Det rymde möjligheter så jag köpte det för mina egna målarpengar.
Hennes man Ben vägrade att ens åka ner och titta. "Där finns bara leråkrar".
Ben är engelsman. Maria mötte honom under de år i mitten av 80-talet då hon studerade vid konstskolan Slade i London.
-Jag delade en ateljé på Kings road med en tjej och åkte runt på Londonbussarnas övervåning. Har du suttit längst fram? I London kände jag en sån livshunger.
Först till sommaren kom Ben till byn och tre månader senare vägrade han att åka hem. Ben som är född i London men uppvuxen på Nya Zeeland och på Fidjiöarna hade svårt för Stockholm, men den hussamling mitt ute på den skånska slätten som kallas Svenstorp ville han inte lämna.
-Då blev JAG nervös. Det är lättare att längta till något än att bestämma sig för att bo där.
Men huset rymde som sagt möjligheter vilket inte ettan på Östermalm i Stockholm gjorde. "Där var vi omgivna av restauranger som vi inte hade råd att gå på".
- Och jag satt timmar på bussarna till ateljén ute i Gustavsberg, medan Ben stod i ottan utanför arbetsförmedlingen och sökte diskjobb.
I Stockholm fanns dessutom en färdig vänkrets, ett färdigt socialt nätverk, ett liv som varit Marias länge och som Ben fick kliva in i.
I Svenstorp var båda främlingar. Det blev mer jämlikt så.
Maria säger att hon förändrats av åren i byn, blivit mer bonde.
-Jag tror alla har en nomad och en bonde i sig. Jag har varit mycket rastlös, en nomad. Men nu längtar jag hem så fort jag reser ut. Det är en helt ny erfarenhet.
I ateljén kan hon fortfarande känna hur otåligheten tar över. Ibland trilskas en bild, den fungerar inte, något fattas, men vad?
Då är Maria uppe om nätterna, trampar rastöst omkring.
-Det är så nervigt att måla. Man möter sig själv hela tiden, är utlämnad och naken.
-Jag kan förstå konstnärer som dricker.
Maria har inga flaskor gömda i skåpen - hon "pysslar" istället. Hon visar små pyttekeruber i gips som hon har gjort till dottern Maya. De är patinerade med linolja och te och ser ut som fragment av en ålderstigen fresk.
Om målningen är riktigt motspänstig kanske hon sätter igång och blyinfattar glas. Restbitar av antikt glas i olika färger fogas samman till färgstarka små fönster. Till slut ger hon sig på de vita kakelplattorna från Ikea och dekorerar dem med slingrande blommönster.
Sen kan det hända ett hon en morgon i ateljén plötsligt upptäcker något i bilden som hon inte sett förut. Eller ser hur några nya streck kan förändra allt.
- Men vissa gånger är jag nästan på väg att dra sönder en målning innan jag ser vad det kan bli av den.
Maria känner intuitivt när bilden är färdig. Men vad den egentligen betyder förstår hon långt senare.
-För flera år sen målade jag bilder av en kvinna som trycker en liten fågel mot bröstet, värnar en liten. Att det förebådade min längtan efter barn fattar jag först nu.
Känslan får styra. Därför ogillar Maria att måla till någon bestämd utställning.
-Om man vill sälja måste man också ta ekonomiska hänsyn. Då vågar jag inte dra sönder en målning och börja på nytt.
-Men man måste våga göra fel, annars sker ingen utveckling.
Text av Lisa Ovesen. Hämtad ur "Konstnärsliv på Österlen".
 |
||||||
|
Svenstorp 11:41, 270 22 Köpingebro, tel 0411-5505 57 |
|
||||
