Konstnärspresentation av ÖSKG:s medlemmar:

Från en lerig byväg får han plötsligt syn på de svarta fönstren och ytterdörren som hänger snett på ett sönderrostat gångjärn. Perfekt!
Där bor bara råttorna kvar.
Hasse Karlsson letar ständigt efter ödehus.
- De är mina "out-door studios". Där hör jag vinden, en ensam traktor, en fågel. Ateljén ger inte alls samma impulser.

Från sitt pojkrums fönster i Falkenberg hörde Hasse Karlsson havet brusa. Från sitt ateljéfönster i Vitemölla ser han nästan bara hav.
Men han målar slätten med hukande vitkalkade längor .

Hasse lastar bilen lätt. Några masonitskivor fullklistrade med pappersark, fyra penslar, skålar för blandning av färg, en vattendunk.
-På vintern blandar jag glykol i vattnet så att det inte ska frysa.
Idag är det tre plusgrader och soldis.
Vart ska vi? Hasse svarar undvikande, ödegårdarna blir allt färre. Det gäller att inte sprida ryktet.
Traktorns däck har grävt djupa spår i vägen upp mot gården nånstans utanför Tomelilla. Bostadshuset är fortfarande vackert gulkalkat och harmoniskt men ena kortsidans lerstensvägg håller långsamt på att regna bort.
I köket står AGA-spisen kvar.
Finrummets trådiga gardinrester rör sig svagt i draget. De trasiga fönstren och hålet i väggen släpper in en isande vind.
-Egentligen är det bara en fördel om det är kallt. Då håller man sig till det väsentliga.
Med stelfrusna fingrar ödslas ingen tid på onödiga detaljer.
Hasse lägger ut masonitskivorna på det murkna trägolvet, sätter sig på knä, öppnar vattendunken, häller färg i de små skålarna, skvätter vatten över, blandar med penseln och kastar några långa blickar på föremålen som står i ett hörn.
En hink med kalltjära, rostig och anfrätt, en trasig tillbringare, en sprucken skål. Allt gråfläckigt av smuts.
- Ja, då kör vi!
Lite svart där upp i hörnet, grått i mitten, och så brunt.
-Få se nu om jag hittar det där skitiga...
Lite mer grått, mycket vatten, en klick blått.
-Nej! Oj!
Torka! Mera vatten.
-Det går att ändra, men man får vara snabb.
Plötsligt anas konturerna av tjärhinken. Ljuset från hålet i väggen faller på ena sidan.
Hasse lägger arket åt sidan. Nästa masonitskiva läggs ut på golvet medan tjärhinken torkar.
- Det var första lagret. Sen arbetar jag vidare i ateljén eller nästa gång jag kommer tillbaka.

Ibland får arken ligga kvar en vecka i ödehuset. Andra gånger lämnar Hasse en hög utomhus.
-Det är spännande att se vad som händer om det regnar på dem.
Att klämma sig ut genom en trång dörröppning i ett ödehus med en stel masonitskiva under armen fullklistrad med nymålade ark är ett annat rafflande moment för akvarellmålaren.
-Det gäller att luta skivan åt rätt håll så att inte den blöta färgen rinner upp himlen. Jag försöker alltid att få färgen att rinna utefter horisonten.
Ett fåtal akvareller hamnar inom glas och ram.
-Jag slänger 49 av 50. Det är ruggigt lätt att misslyckas.
I stora högar i ett hörn av ateljén ligger skånska gårdar och landskap redo att blötas upp och försvinna.
Han gör nytt papper av alla som inte blivit perfekta. Det får inte bli överarbetat. Det måste stämma, finnas "temperatur" i bilden.
Hasse tar fram ett av arken ur återanvändningshögen.
- Titta här! Himlen blev ju helt främmande. För blå!
Sånt är lätt hänt när man målar akvarell. Å andra sidan kan oväntat färgen forma sig till en perfekt skugga.
-Jag brukar känna det på mig innan jag ens ser det. Det där blev bra!
Oljan är inte alls "lika kul", inte besläktad med den fuktiga luften.
En oljemålning skulle han heller aldrig kunna avsluta.
-Jag skulle gå tillbaka gång på gång och peta.

Hasse börjar alltid med ljus och skugga. Sen växer bilden ut från kontrasterna.
De skånska vitkalkade husen är en särskild utmaning.
-Jag målar ju aldrig vitt. Istället lämnas ett vitt fält bart.

Om vintern blir det ännu mer intressant. De vitkalkade husen omges av vitpudrade fält.
-Då måste jag måla väggarna på husen. De brukar bli lite blågråa, allt beror på himlens färg den dagen.
En vinteråker, med bara ett fjäderlätt morgonsnötäckte på, skapas genom några välplacerade svartbruna stänk på det vita papperet.
Ett Skåne i ständig höst och vinterskrud framträder. Jordfärger som rå och bränd sienna, ockra, umbra, svart och lite gult.
-Dels har jag inte tid att måla på sommaren, dels kan vitkalkade längor bli lite för idylliska band blommor och blad.

Flyhäntheten övade Hasse upp på hönsen. Höns står inte stilla, de sprätter omkring utan hänsyn till konstnären, men till slut fångade han så många mitt i rörelsen att han blev kallad hönsamålaren.
En stor hög svarta skissböcker ligger på en hylla.
-Jag har hållit på att skissa sen 1980. Det blir som dagböcker, säger han och öppnar en på måfå.
-Det där är nog Onslunda.

Den där kärleken till byar till hälften nedsjunkna i myllan kanske är ett arv. Pappa var bonde utanför Falkenberg . Det finns inga konstnärer i släkten. Men Hasse fick en Hermodskurs i fri teckning när han var 16 år och jobbade skift på Falkens bryggeri .

-Då kunde man teckna på eftermiddagen.
Fast det var inte slumpen utan lumpen som gjorde konstnär av bondsonen Hasse.
-Jag skulle ligga stilla i en skyttegrav hela dagarna och spana efter fientligt flyg utanför Halmstad. Det var så trist så jag gömde ett block och satt och ritade hela tiden.

Efter lumpen sökte han till Kursverksamhetens konstskola i Göteborg.
-...och där fanns en lärare som inte tyckte jag hade så vassa ...,säger Hasse och viftar talande med armbågarna. Så därför borde jag skaffa mig ett yrke. Så jag sökte till kontfacks teckningslärarlinje,
Sista året på konstfack 1979, mötte han Ia som just hade börjat första året. Hasse ville stanna kvar i Stockholm och lyckades hitta en ateljé med sjöutsikt på Djurgården.
-Första månaden var vi så nöjda att vi bara satt vi och drack kaffe och kollade utsikten. Sen började vi måla i olja men blev snart yra i huvet eftersom det var 1.70 i tak och bara 20 kvadratmeter.
-Vi var tvungna att gå över till akvarell för att stå ut. Sen har jag fortsatt med det.
1987 kom Hasse med fru och två söner till Vitemölla. Byn fick sin etthundrande bofasta invånare hösten 96, en liten nyfödd tös.
Det är 16 grader i vindsateljén. Vedspisen slukar pinnar. Genom fönstren syns hav och horisont.
- Jag blir nästan störd av utsikten. Ofta ställer jag tavlor för fönstren och lämnar bara en liten glipa att kika ut igenom. Akvarellmålning kräver koncentration.
Hasse hämtar arken från ödegården och brer ut dem på golvet. Bandspelaren laddas med klassisk musik
Ner på knä igen, färg och vatten i skålarna, blanda, snabbt drag med penseln.
-Nu ska vi se...
-Oj!
Kanske ska Hasse Karlsson måla havet nångång. Men först ska han ägna mer uppmärksamhet åt skyarna - himlen.
- Man ska kunna se precis vad det är för väder. Det vore bra övning, funderar han medan penseln springer över ödehusarken.

Swisch! Oj! Där satt en snygg skugga!

Text av Lisa Ovesen. Hämtad ur "Konstnärsliv på Österlen".

Tillbaka	Möllebacken 10, 277 32 Kivik, tel 0414-702 57	Hasses CV