Gunilla Sundström |
keramik, teckning |
Ett sött rådjurshuvud i lera tittar ut från kanten av skålen. Ett zebrahuvud pryder ljusstakens hals.
- Ja, jag vet att jag inte alls ligger i huvudfåran, säger Gunilla Sundström skrattande och bläddrar i senaste numret av Svensk Konsthantverksguide.
Boken är fylld av enkla strama föremål. Inte ett zebrahuvud så långt ögat når.
Knubbiga hästar galopperar fram över golvets klinker i Gunilla Sundströms ateljé bakom kyrkan i Everöd. En säl ligger lojt på locket på en burk, en hund sitter på ett annat lock, isbjörnar, rådjur, vargar, getter, gäss, hönor och flygande fåglar pryder vaser, burkar, ljusstakar och skålar.
Alla djuren har små, men uttrycksfulla ögon.
-Ögonen gör jag i svart glasyr. Annars gillar jag inte att hålla på med glasyr.
Gunilla tycker inte heller om att dreja. Det upptäckte hon på Skinnskattebergs folkhögskola där blivande maken Stefan Lundengård stod och drejade i verkstan. Gunilla bestämde sig för att prova hon också.
- Men jag hittade aldrig nån rytm. Somliga keramiker kan vila i sin egen rytm. Men jag tyckte bara att det var enformigt.
Gunilla bestämde sig för att bli bildkonstnär istället och började på konstskolan i Kristianstad.
-Jag skulle bli en jättehäftig konstnär. Jag ansåg att när man målar så måste man hela tiden ta ställning, vad håller jag på med? Vad vill jag göra? Till slut kändes det som om jag bar hela norra Europas konstutveckling på mina axlar.
Grafiken verkade mindre krävande. Hovedskous målarskolas grafiklinje i Göteborg var "en riktig skitskola", sammanfattar Gunilla de två påföljande åren.
Välutbildad men vilsen arbetade Gunilla som lärare i modellteckning under tiden som hon födde två barn.
Lite vid sidan om knådade hon lera också
Plötsligt ringde en reklambyrå.
"Gör ovanliga fat så att man lägger märke till mjukosten som ligger ovanpå, löd beställningen. Och det är jättebråttom!"
- Det var perfekt för mig. Jag hann inte börja grubbla utan var tvungen att genast hitta på något.
-Så fann jag min egen form.
Gunilla tar fram en spetsig liten pil, kavlar ut en bit lera på bordet i ateljén och börjar snabbt rista fram ett träd. Flygplanen på väg in till Everöds flygplats dånar ovanför ateljétaket. Gunilla ristar lugnt vidare.
Knotiga grenar framträder i den halvtorra leran. I spåren fastnar färg, precis som vid grafik. Överflödet torkas bort före bränningen.
"Sån här keramik har jag aldrig sett förut", är den vanligaste kommentaren från besökare.
- Men ibland undrar jag varför jag inte gör grafik stället - det här är som att gå över ån efter vatten. Men då får jag inte det här, säger hon och stryker med handen över en flikig kant på leran. Det är ett sånt kraftfullt material, grovt.
Ett rått material behövs för att det ska bli balans, förklarar hon och reser sig för att hämta en liten skål vars ena sida pryds av ett rådjurshuvud.
-Gulligt va! Såna är jag expert på. Det behövs grovt material för att balansera det där lilla huvudet.
- Kraften och råheten i leran balanserar det här trädet också, säger hon och håller upp en vas med ett konstfärdigt ristat träd.
-Om allt vore så här fint skulle man ju inte stå ut.
Ut ur ugnen kommer en skål prydd med en varg. Den är brungrå medan bilden på ena sidan lyser mörkare. Lite påminner hennes bilder om runor - en mörk ristning på ett något ljusare underlag.
Gunilla använder få färger. De flesta skålar, vaser och ljusstakar är oglaserade. Men hennes hästar är färgrikt dekorerade med dalahästliknande mönster i bleka färger. De väckte uppmärksamhet i Japan 1996. Gunilla ställde ut på den svenska ambassaden i Tokyo och på Swedish Center Foundation i Tobetsu. Just i Tobetsu fanns en arbetshäst som starkt påminde om Gunillas hästar.
-Aah, Dusanka! Sa besökarna när de såg de svenska lerhästarna .
Vaserna kan också vara färglagda med engober - infärgad lera. Tulpaner i svagt rött flyger över sidorna på en halvmeterhög urna.
-Men hur farao ska man kunna ha blommor i den? En stor blomkvast slår ju ihjäl motivet.
Gunillas vaser gör sig bäst tomma. Möjligen kan en enstaka sober videkvist passera. Men om de ändå inte kan användas till något, varför då göra vaser? Jag kunde lika gärna skulptera, funderar Gunilla .
-Men som keramiker FÅR jag göra brödgrejer, det får inte målare. Brödgrejerna ger något som liknar en fast inkomst.
Gunillas brödgrejer är framförallt de små ljusstakarna som trängs med djuren och vaserna på hyllorna i den egna butiken som ligger vägg i vägg med ateljén. Hon fick också Kristianstads läns landstings kulturstipendium 1996 vilket gjorde att hon "kunde köpa vinterkläder OCH betala elräkningarna utan att känna en ilning i magen".
Keramiken kräver mycket utrustning. Två ugnar är blossande varma, värmen från elfläktarna surrar i ateljén, i hyllorna står rader av bruna papperspåsar och burkar med färger och material.
-Ibland tänker jag: Faen man skulle vara tecknare! Ta sina pennor och gå ut och jobba.
-Jag måste hela tiden vara jättepräktig. Investera i dyra maskiner, sköta avbetalningar. Det är verkligen inget fritt och tjusigt konstnärsliv.
4 000 besökare brukar kommer till ateljén under påsken.
-Folk slappnar av när de kommer in här. Ett rådjur på en skål är inget konstigt, säger Gunilla och bläddrar lite igen i "Svensk konsthantverksguide".
- Jag ser att en enkel spiral är tämligen obligatoriskt i år. Eller andra rena mönster som vågor, prickar och ränder
-Det syns nog att jag inte har någon formell keramisk utbildning, jag är helt opåverkad av alla keramiska skolor.
-Men jag har alltid velat göra min egen grej.
Text av Lisa Ovesen. Hämtad ur "Konstnärsliv på Österlen".
Köp årsskriften direkt i nätbutiken!
 |
||||||
|
Urnvägen 14, 297 72 Everöd, tel 044-238756 |
|
||||
